Facebook YouTube
Home Alla Artiklar Miljoner spenderas på onödiga “restriktioner”
formats

Miljoner spenderas på onödiga “restriktioner”

CCNFSDU The NHFCodex Alimentarius är en uppsättning handelsstandarder för livsmedelskvalitet och livsmedelstrygghet som infördes för att ”skydda konsumentens hälsa och säkerställa en rättvis livsmedelshandel”. Codex-kommissionen och dess många kommittéer inrättades av och arbetar i samordning med FN:s jordbruks- och livsmedelsorganisation (FAO) och Världshälsoorganisationen (WHO) sedan 1963.

En av uppgifterna för en av kommittéerna, Codex Committee on Nutrition and Foods for Special Dietary Uses (CCNFSDU), är att utforma riktlinjer för vitamin- och mineralkosttillskott. Där föreskrivs vilka näringsämnen som bedöms vara säkra, vilka maximi- och minimiängder som är tillåtna i en produkt och vilka standarder som gäller för förpackning och märkning. Delegaterna som utformar Codex-reglerna är regeringstjänstemän, byråkrater och måste ledas av en person anställd av sin regering. Den regeln resulterar i en del intressant dynamik. Regeringar brukar slå vakt om regleringar och kontroll snarare än om individens valfrihet. Flertalet av delegaterna tycks stå i skuld till, få rådgivning av och/eller påverkas starkt av de jättelika multinationella läkemedelsföretagen – de som vill monopolisera och ta fram kemiska versioner av naturliga hälsolivsmedel och kosttillskott och slå ut tillverkarna av de senare.

VAD GÖR DE MED VÅRA RÄTTIGHETER?

Eftersom Codex-kommissionen sponsras av och/eller är starkt påverkad av internationella läkemedelsintressen strävar den efter att kringgå olika länders regeringar och folk och få fram ett förbud mot alla kosttillskott som är så pass starka att de gör någon nytta. Ett exempel på följderna: Innehav av DHEA är numera ett brott i Kanada och medför likadana straff som droginnehav. Man kan hamna i fängelse bara genom att ha DHEA hemma. C-vitamintabletter på 1 gram är svåra att hitta numera i USA, och de kommer att bli receptbelagda så fort Den stora läkemedelsindustrin kan göra som den behagar, med den polismakt den förlänas av de standarder som Codex Alimentarius-kommissionen utvecklar.

Den läkemedelsvänliga modellen kräver ett stopp för användning av kosttillskott i förebyggande syfte, stränga gränsvärden för medlens styrka och ett godkännande från Codex för alla kosttillskott. Vad det här i realiteten innebär är att kosttillskott ska regleras som om de vore läkemedel. Receptbeläggning av naturliga näringsämnen medför bara en sak: att de tas bort från marknaden där de utgör ett enormt ekonomiskt hot mot läkemedelsindustrins pillermånglare. Knepet är att inte tillåta några tillskott som kan ha någon verkan utöver att avhjälpa vitaminbrist. Diskussionerna på Codex-mötena går i andan av att: ”Vitaminer är farliga och borde förbjudas!” Okunnighet är förvisso ännu farligare.

OKUNNIGHETENS PRIS 

Rekommenderat dagligt intag (RDI) är vanligen satt så lågt att det inte förbättrar hälsan utan endast i bästa fall kan avhjälpa en brist. Att begränsa det verksamma innehållet i ett tillskott hindrar inte bara effektivt dess verkan utan driver också upp priserna till läkemedlens stratosfäriska höjder. I teorin tycks det finnas stora fördelar med att ha standardiserade produkter, framställda för att vara ofarliga för konsumenten, men i realiteten fungerar det inte, på grund av dolda motiv, trångsynthet och girighet hos de inblandade ledarna. Dessutom är det så att kontroller och restriktioner begränsar individens valmöjligheter. I verkligheten kommer dessa ”riktlinjer” bara att begränsa vad som får ingå i produkterna och ta ifrån konsumenten möjligheten att välja fritt och fatta sina egna beslut. Den här byråkratiska, toppstyrda mentaliteten att ”regeringen vet bäst” är inget annat än en otrolig arrogans som historien gång på gång har visat slår fel.

På Codex-mötet 2001 diskuterades mini- och maximiinnehåll av vitaminer och mineraler. Man enades om att det var nödvändigt att sätta en övre och lägre gräns för vissa ingredienser i god- kända vitamin- eller mineralprodukter. Skälen till att utöva kontroll över vitaminer i höga doser var: (1) säkerhet och (2) så att folk inte skulle använda dem som ersättning för måltider – särskilt i u-länder. Codex betonar ju ständigt att allting måste vara grundat på vetenskap, men ingen forskning lades fram som visade att vitaminer i höga doser är farligt. Intressant nog har aldrig någon vuxen dött av en överdos vitamin- eller mineraltillskott.

En stor rapport över europeiska medborgare visar att rökning är den mest riskfyllda aktiviteten för brittiska medborgare. Det är 797 940 gånger större risk att dö på grund av rökning än på grund av kosttillskott. Konventionella läkemedel är den verkliga risken. EU-medborgare som tar läkemedel löper en risk att dö av biverkningar som är 123 125 gånger större än risken att dö av att ta ett kosttillskott. EU-täckande kosttillskott och naturläkemedel är ”supersäkra” med en risk för dödsfall under 1 på 10 miljoner. De närmaste jämförelserna när det gäller risken för dödsfall i EU på grund av dessa, är med blixtnedslag och passagerare som upplever järnvägs- eller flygolyckor. Men det är fortfarande 26-68 gånger större risk att dö av dessa orsaker än av att ta kosttillskott (EU27-Relative-Risks-Society-vs-Individual-August-2012).

Dessa siffror belyser än en gång att de restriktioner som myndigheterna vill införa för att ”skydda allmänheten” mot naturliga produkter helt och hållet saknar belägg. Om myndigheterna är genuint intresserade av allmän säkerhet skulle de främja naturlig sjukvård för alla och samtidigt ta hårdare tag mot de många tvivelaktiga aspekterna av vanliga läkemedel.

Regeln om mini- och maxinnehåll innebär att konsumenterna inte kan köpa vitaminer i hög dos, annat än möjligen på recept från läkare. Den utesluter också möjligheten att välja en mycket liten andel av ett vitamin i en produkt där det kan få en synergistisk effekt. Ännu ett problem med restriktioner kan bli att vitaminer utan fastställt RDI försvinner helt och hållet ur kosttillskotten. Det hävdas att riktlinjer är frivilliga, men på grund av att Världshandelsorganisationen (WTO) förbjuder sina medlemsländer att syssla med orättfärdiga handelsmetoder kan länderna bli stämda och ådömda dryga böter om de inte anpassar sig till internationella standarder. Vi har redan bevittnat minst ett tillfälle då Förenta staternas kongress på grund av ett diktat från WTO tvingades upphäva en amerikansk lag som reglerar internationella affärsföretag. Så långtifrån att vara endast ”riktlinjer” kommer de att ha ett rejält bett när de väl är införda, och de kommer att begränsa styrkan i vitamin- och mineralpreparat till löjligt låga nivåer.

Frågan som egentligen borde ha diskuterats är huruvida gränserna över huvud taget borde sättas. Förutom det uppenbara moraliska problemet att hindra länder från att upprätta frivilliga kontrakt efter eget behag är minimigränserna behäftade med ett praktiskt problem: de hindrar tillverkarna från att lägga till någonting nyttigt (som ett vitamin eller ett mineral) i kapseln eller tabletten i stället för någonting värdelöst, som fyllnads- eller bindemedel. Det vore bättre om konsumenten fick lite mer av något med näringsvärde ur medlet än ingenting alls. Går förslaget om minimigränser igenom kommer det alltså att finns naturmedel med speciella formler som kommer att förbjudas eftersom de inte längre innehåller tillräckligt låga nivåer av vitaminer och mineraler. Om man i olika länder är oroad över de orealistiska hälsopåståenden som görs om vitamintillskott med låg styrka finns det andra sätt att ta itu med det. Varför helt enkelt inte förbjuda orealistiska hälsopåståenden i stället?

När frågan gällde maximigränser för vitaminer och mineraler uppstod den verkliga ”striden” på Codex-mötet. Men återigen var det inte en strid mellan de som vill ha en maximigräns och de som inte vill det. Nej, det blev en typiskt kontrollorienterad, byråkratisk debatt om hur högt gränserna skulle sättas. Som om det vore Hitler och Stalin som debatterade med varandra övervägde man inte ens frågan om valfrihet; det var bara en fråga om vilken diktatorisk regel folk skulle tvingas foga sig i.

Debatten stod mellan det RDI-baserade lägret och ”riskbedömningslägret” som vill basera den övre gränsen på ”vetenskapligt grundad riskbedömning, fastställd genom lämpliga riskanalysmetoder”. Om det är säkerhet det handlar om är RDI fel måttstock, för RDI har aldrig varit avsett att definiera säkerhet, och inga data som använts för att fastställa RDI har någonting att göra med konsumentsäkerhet.

Att gå efter ”vetenskapliga riskbedömningsmetoder” är förstås mer rationellt, och definitivt att föredra framför den simplistiska RDI-positionen. Men även den har ödesdigra brister (och vi lämnar återigen moraliska och etiska hänsyn därhän) eftersom de övre gränserna skulle vara huggna i sten, eller åtminstone svårarbetad lera, som aldrig kan hålla jämna steg med de snabbt ökande landvinningarna inom nutrition. Regler och förordningar kan aldrig förändras tillräckligt snabbt för att hinna med framsteg i mänsklig kunskap. Under tiden kommer oräkneliga tusentals människor att lida, till och med dö, för att de inte har tillgång till de hälsoprodukter som de senaste forskningsrönen hade kunnat förse dem med. Metoden med ”vetenskaplig riskbedömning” behandlar dessutom fel fråga. Nästan inga vitaminer och få mineraler är giftiga ens i de höga doser som många amerikaner konsumerar.

Många vitaminer och vissa mineraler är så ofarliga att det vore meningslöst att sätta säkerhetsgränser för dem. Så eftersom kosttillskott är dokumenterat säkra, varför måste vi då spilla så mycket tid, pengar och möda på att inrätta ”säkra gränser”? Antingen har de här länderna pengar över, eller så är det vissa andra industrier som vill begränsa konkurrensen. Om metoden med ”vetenskaplig riskbedömning” implementeras kan den få priserna på kosttillskott att skjuta i höjden eftersom medlen måste säkerhetstestas. Själv har jag klarat mig igenom de drygt trettio år av mitt liv som jag ätit vitaminer utan att bli förgiftad av dem, och jag är villig att ta den risken i trettio år till. Men får Codex sin vilja fram måste jag skyddas från mig själv, och till ett högt pris.

Hundratusentals dör varje år av mediciner, och ändå bekymrar sig Codex för vårt intag av vitaminer och mineraler. Införande av övre och lägre gränser har godkänts, det är bara fråga om var de ska dras. Konceptet med ”godkända” vitaminer och mineraler är fastställt. Härifrån går det bara utför, för ingen tar någonsin ställning för valfrihet. De länder som redan värnar om valfrihet måste skicka starka delegater som vågar sätta sig upp mot erosionen.

The National Health Federation kommer finnas på Codex-mötena för att föra konsumenternas talan om valfrihet. Organisationen är unik eftersom den inte bara är världens äldsta hälso- och frihetsorganisation för konsumenter, utan även den enda godkända organisationen med inriktning på hälsofrihet. The NHF tillåts att både närvara och tala vid möten i Codex Alimentarius-kommissionen.

Vad kan du själv göra?

  • Skaffa dig information
  • Berätta för andra
  • Leta upp internetsajter med trovärdig information
  • Svara på enkäter och rundringningar, ta alla chanser att yttra din åsikt
  • Skriv eller ring till berörda politiker ( t ex codex@slv.se)
  • Stöd organisationer som motsätter sig Codex riktlinjer

Informationen är hämtad ur “Codex Alimentarius – Global livsmedelsimperialism”. Skaffa dig boken!

 

För mer info:

Läs om NHF:s arbete: NHF WORLD REPORT NHF Accomplishments This Year to Date – 2013

Få de senaste uppdateringarna av NHF:s arbete: Join e-list

Share

One Response

  1. Leif Östberg

    Let us keep our right to take food supplement and to decide over our heath!