Tag Archives: Patientsäkerhetslagen

Sveriges Radio P1 sände i programmet Kropp och Själ den 1 April 2014, kl 10.03 i reportaget “Doktorerna som inte går att stoppa” ett kraftigt vinklat inslag om Erik Enby som har jobbat som legitimerad läkare tills han var 69 år, dvs i mer än ett helt yrkesliv. I programmet utmålas Enby som brottslig och juristen Anders Alexandersson på IVO, Inspektionen för Vård och Omsorg, säger även i sändningen att de kommer att polisanmäla Erik Enby.

Alexandersson skickade därefter ärendet till Region sydväst där Gunnar Moa avslutade ärendet redan den 4 april efter att ha sänt iväg polisanmälan till Åklagarmyndigheten, men enligt IVO själva hette det att de “anmäler Enby till åtal”. IVO:s tjänstemän kan ha begått uppsåtligt anmälningsbrott, vilket indikeras av att 5 kap. i patientsäkerhetslagen inte har återgivits korrekt i den åtalsanmälan som Gunnar Moa på IVO har gjort.
Åklagaren är skyldig att väcka åtal om tillräcklig bevisning finns men den bevisning som IVO har skickat till åklagaren är, utifrån de lagstadgade kraven på bevisföring, obefintlig.

IVO har skickat med det radioprogram som de anser ligger till grund för åtal, men radioprogrammet innehåller ingenting som kan binda Erik Enby till något som helst brott med avseende på behandling av cancer. IVO har dock påstått att det skulle vara olagligt för Erik Enby att undersöka cancer men lagen förbjuder inte olegitimerade att undersöka cancer.

Från Vander Kwast/Quick-målen har vi fått lära oss att det krävs full bevisning för att en individ ska kunna fällas och dömas till ansvar för brott och straff. I Erik Enbys fall måste det finnas en befintlig cancerpatient som bevisligen har behandlats för sin cancersjukdom vid en verifierad tidpunkt och där behandlingssättet är faststaget och väl beskrivet för att han ska kunna fällas. Bara för att Erik Enby behandlade cancer under sin tid som läkare så innebär inte det att han även skulle göra det idag. Det är tillåtet för olegitimerade yrkesutövare att undersöka alla sjukdomstillstånd hos alla patienter, utom havande kvinnor och barn under åtta år.  

Med tanke på omständigheterna så måste myndigheterna, för att kunna fälla Erik Enby, ljuga och påstå saker som det inte finns någon bevisning för, fast den banan har de ju redan slagit in på. Den aktuella anmälan innehåller enbart spekulationer från IVO:s sida.

Visserligen talar Erik Enby i inslaget mycket om sina erfarenheter av cancervård – men han har 30 års erfarenhet som legitimerad läkare och han har enligt Europakonventionen yttrandefrihet och den får inte inskränkas på något sätt.

Vad en person än yttrar i Radio så kan ingen myndighet använda det som bevisföring, om Erik Enby så skulle påstå att han behandlade alla Göteborgare för cancer så ska han inte kunna fällas för det – precis lika lite som Quick skulle ha kunnat fällas. Quick hävdade nämligen att han hade mördat en massa människor, vilket han inte hade men han fälldes ändå. I ett rättssäkert samhälle ska därför inte enbart ett erkännande kunna leda till fällande dom, lika lite som en obevisad anklagelse ska kunna leda till en fällande dom. I Sverige är dock allt möjligt; här har vårdpersonal inte bara anklagats av Socialstyrelsen för att ha ställt diagnos – som dessutom är tillåtet enligt Socialstyrelsens egna publikationer – utan till och med fällts för det i domstol trots att preskriptionstiden hade gått ut, och trots att det inte fanns någon uppgift om vare sig vilken diagnos det var eller vilken patient det gällde.

 

(7277)