Facebook Twitter YouTube RSS
Home Vaccin & Vaccination Smittkoppsvaccin: Fungerar det? – Utdrag ur The Vaccin Guide
formats

Smittkoppsvaccin: Fungerar det? – Utdrag ur The Vaccin Guide

smittkoppor-edward-jennerDebatten om smittkoppsvaccin har fokuserat på riskerna för biverkningar och dödsfall orsakade av vaccinet, liksom med problemet med vaccinets omoderna teknik. Men dessa diskussioner har bortsett från frågan om vaccinets effektivitet. Myndigheterna hävdar att smittkoppsvaccinet är ansvarigt för utrotningen av ett av mänsklighetens största gissel (WHO, 1980). Det kan därför komma som en enorm överraskning att genom hela den nästan 200-åriga historien av smittkoppsvaccination, har kritiska läkare och en veritabel armé av medborgare tvivlat på att vaccinet fungerade överhuvudtaget.

 

Text: Randall Neustaedter OMD/ Översättning: Margareta Lundström

Fyra faktorer har bidragit till skepsis på smittkoppsvaccinet effektivitet:

  • För det första den tveksamma föreställningen om att sekret från kokoppor på nötkreatur kunde förebygga smittkoppor. Smittkoppor är en liknande men en helt annan sjukdom som drabbar människor.
  • För det andra, under artonhundratalet, före den moderna bakteriologin och före kylskåpet var det omöjligt att veta exakt vad som fanns i en viss dos vaccin.
  • För det tredje, verkade den rapporterade ökningen av smittkoppor i samhället efter införandet av vaccinet, motsäga det som vaccinförespråkarna hävdade.
  • Ett fjärde oroande faktum är den totala avsaknaden av noggrant kontrollerade studier av smittkoppsvaccinets effektivitet.
  • Förebygger kokoppor smittkoppor?

Föreställningen att ett smittkoppsvaccin kan erhållas från sekret från kokoppor uppstod bland vidskepliga mjölkerskor i England. Det berättas att de mjölkerskor som hade fått sekret på sina händer från blåsor som satt på kornas juver, blev immuna mot smittkoppor.

Kokoppor är en sällsynt, godartad sjukdom hos kor i Storbritannien. Det orsakar blåaktiga skador på kons juver, men ger få andra symptom. Hos människor kan det ge samma symptom på händer och orsaka influensaliknande besvär. Idag är sjukdomen mycket sällsynt. Hästar kunde få en liknande sjukdom, som kallades “horse-grease” eller ”horse-pox” en numera utrotad sjudom.

De tidiga vaccinerna framställdes under djurepidemier från både kor och hästar. Det var först under slutet av artonhundratalet som kokoppor blev artificiellt inympade under huden på kalvar och odlades för vaccinframställning. Inte förrän vid utrotningskampanjen 1967 fanns en tillförlitlig beredning av det odlade viruset. Tidigare var effektiviteten av alla vaccinberedningar okända.

När en boskapsuppfödare vid namn Benjamin Jesty antog sig vara immun mot smittkoppor efter att ha fått kokoppor från sina egna kor, bestämde han sig för att vaccinera hela sin familj med kokoppssekret. Detta var år 1774. Förfarandet var väl känt av befolkningen, eftersom bruket av ympning med själva smittkoppsviruset hade varit populärt i England sedan 1740-talet, ofta med dödlig utgång. Tjugo år efter att Jesty och andra experimenterat på sig själva med kokopposvaccinationer, gick Edward Jenner, en starkt självuppskattande person, ett steg längre. Han inokulerade ett barn med kokoppor och injicerade sedan barnet med en dödlig dos av smittkoppor. Lyckligtvis dog inte barnet. Detta experiment ledde till att Jenner år 1796 publicerade sin teori om vaccination. Det blev snabbt en accepterad och populär praxis, utan vetenskapliga försök eller medicinska studier, som kunde visa på vaccinets effektivitet.

Trots den till att börja med utbredda populariteten av vaccination, har faktiskt ingen kunnat bevisa att kokoppsvaccinet förhindrade smittkoppsinfektion, och många kritiker framhärdade att vaccinet inte fungerade. Läkare var särskilt skeptiska till möjligheten för att kokoppor kunde förhindra smittkoppor, även om befolkningen var snabb att ta till sig allsköns vidskepelse för att slippa sjukdomar. Jenners bevis bestod i att lokalisera jordbrukare som tidigare haft kokoppor och som aldrig fått smittkoppor. Han ympade dem med material från smittkoppor för att se om vaccinet skulle ge en reaktion. När reaktionen uteblev hävdade han att detta bevisade hans teori. Men detta visade bara att dessa jordbrukare hade antikroppar och motståndskraft mot smittkoppor, som de kunde ha fått från tidigare exponering för sjukdomen.

Alla som utsätts för uppenbar smitta drabbas inte av följderna. Läkare kunde visa hundratals fall där en enskild jordbrukare hade fått kokoppor från kor, men senare ändå utvecklade smittkoppor. Jenner avfärdade helt dessa påståenden. Kanske att den medicinska professionens fruktansvärda erfarenheter av att med hjälp av ympningsmaterial från verkliga smittkoppors och de skador och efterföljande död som de orsakat, skapade en situation där myndigheterna kände sig desperata efter ett annat och ett säkrare alternativ. Det visade sig att dödligheten orsakad av vaccination med kokoppor var lägre än med den tidigare smittkoppsympningen.

Kokoppor var helt klart en säkrare substans, och förhoppningarna steg för att det skulle fungera. Det var först efter vaccinationskampanjen kommit i full gång som att farorna med det nya vaccinet uppdagades och dess brister blev allmänt kända.

Vad finns i flaskan?

Tidiga tvivel om vaccinets effektivitet fokuserade på dess betänkliga ursprung. Det var svårt för någon att föreställa sig att var från blåsor på en kos juver kunde förebygga sjukdom hos människor. Det fanns en naturlig och begriplig motvilja mot att tillföra sådana skadliga ämnen till sin hud. Jenner försökte använda material från hästarnas infektioner, den numera utdöda sjukdom som kallas “horse-grease”. När detta blev dåligt accepterat, återgick han till att använda material från kor. Faktum är, att den nya kokoppsvaccinationen ofta orsakade att andra smittsamma och dödliga sjukdomar överfördes till mottagaren, särskilt syfilis, spetälska och tuberkulos. Befolkningen i England och det kontinentala Europa var väl förtrogen med den extrema faran med att använda vaccin tillverkat av verkliga smittkoppor (variolation), som förbjöds i England år 1840, och de var starkt emot att acceptera någon annan form av ympning med sjuka material. Vaccination tvingades ofta på befolkningen, något som man annars om man var klok hade kunnat avstå från.

Överföringen av en sekundär sjukdom är inte unikt för smittkoppsvaccin. Under modern tid har flera sjukdomar överförts till vaccinerade. Ett poliovaccin förorenat med ett ap-virus som gavs på 1960-talet har orsakat otaliga fall av cancer tom 40 år efter vaccinationen. Stelth virus kan ha överförts och orsakat kroniskt trötthetssymtom och möjligen kan kampanjen för ett levande poliovaccin i Kongo ha spridit AIDS-viruset (Neustaedter, 2002).

Levande vacciner odlas på djurvävnader eller djurcellskulturer. På grund av risken för kontaminering från dessa vävnader har vacciner alltid potential att infektera sin mottagare med dessa kontaminerande organismer. Moderna vacciner är screenade på organismer så noga som är möjligt, men tillverkarna kan bara hitta de organismer som testerna utformades för. Andra förorenande virus kommer inte att upptäckas. Även moderna vacciner innehåller virus från höns och andra djur som har potential att orsaka sjukdom hos människor. Ap-virus som fanns i vacciner ansågs inte smitta människor tills SV40 virus kom (det fyrtionde simian viruset identifierades) som visade sig orsaka cancer hos vaccinerade och deras barn.

Äldre vacciner hade mindre stränga tillverknings- och testförfaranden. I juni 2002 donerade Aventis Pasteur, en fransk vaccintillverkare 85 miljoner bortglömda smittkoppsvaccinsdoser som tillverkas på 1960-talet till den amerikanska regeringen. Det är möjligt att detta vaccin skulle kunna vara behäftat med ett antal kontaminerande virus och bakterier okända vid tiden för produktionen. Konsumenterna gör klokt i att ifrågasätta varje smittkoppsvaccins tillverkningsdatum innan man tillåter dess användning.

Epidemier efter vaccininförandet

Under det artonde och tidiga nittonhundratalet, när smittkoppsepidemier löpte amok, så följdes ofta införandet av smittkoppsvaccination av en ökad förekomst av sjukdomen. Många vaccinkritiker anklagade smittkoppsvaccinet för att utlösa dessa epidemier. En förödande smittkoppsepidemi inträffade i England under perioden 1871-1873, vid en tidpunkt då lagen om obligatorisk smittkoppsvaccinering hade resulterat i nästan universell täckning. En kunglig kommission tillsattes 1889 för att granska vaccinets historia i Storbritannien. Bevis hopade sig om att smittkoppsepidemier ökat dramatiskt efter 1854, året då lagen om obligatorisk vaccination trädde i kraft.

Under London epidemin 1857-1859, dog mer än 14000 människor.

Utbrottet 1863-1865 tog 20 000 liv. Från 1871 till 1873 drog över hela Europa den värsta smittkoppsepidemin i historien. Bara i England och Wales, dog 45 000 människor i smittkoppor i en tid då, enligt officiella beräkningar 97 procent av befolkningen vaccinerats.

När Japan började med obligatorisk vaccination mot smittkoppor 1872, ökade sjukdomen stadigt varje år. År 1892 inträffade mer än 165 000 smittkoppsfall med 30 000 dödsfall i en helt vaccinerad population. Under samma tidsperiod i Australien, som inte hade någon lag om obligatorisk vaccination, inträffade bara tre dödsfall i smittkoppor under en 15-årsperiod.

Tyskland antog en obligatorisk vaccinationslag år 1834 och genomdrev rigoröst upprepade vaccinationer. Men under perioden 1871-1872 hade man 125 000 dödsfall i smittkoppor. Bara i Berlin dog 17 000 i smittkoppor av den vaccinerade befolkningen. Av dessa var 2 240 under tio år och 736 av dessa vaccinerade barn dog.

I Filippinerna, infördes allmänna folkhälsoåtgärder när USA började upprätta en självständig regering i början av 1900-talet. Förekomsten av smittkoppor hade stadigt minskat och den obligatoriska vaccinkampanjen tog till sig äran för den dramatiska minskningen. Men under åren 1917-1919, upplevde Filippinerna den värsta epidemi av smittkoppor i landets historia med över 160 000 fall och över 70 000 dödsfall i en helt vaccinerad population. Över 43 000 dödsfall i smittkoppor inträffade bara under 1919. Hela befolkningen i Filippinerna på den tiden bestod endast av 11 miljoner.

Vaccinmisslyckanden av denna storleksordning kan ha flera orsaker. Det vaccin som användes kan ha varit defekt. Under den perioden var det svårt att kontrollera vad vaccinet faktiskt innehöll. Vaccinet kan ha kommit i kontakt med smittkoppsvirus och faktiskt orsakat epidemier eller att vaccinkritiker kan ha rätt i att påstå att Jenners kokopposvaccin, som i grunden är samma vaccin som används i dag, helt enkelt inte fungerar för att förhindra smittkoppor.

Studier av vaccinets effektivitet

Det är onekligen så att vaccination med vacciniavirus (ursprungligen från kokoppor) producerar antikroppar mot vaccinia. Över 95 procent av de som fick vaccin för första gången kommer att utveckla antikroppar med en titer av 1:10 eller högre. Men myndigheterna är osäkra vilken nivå av antikroppar som är nödvändiga för att skydda mot smittkoppsinfektion (CDC, 1991).

I själva verket har det aldrig bevisats att vaccinet är effektivt mot smittkoppor alls. Vissa smittkoppsexperter har medgett att vaccinationen kommer att förändra sjukdomen och förhindra dödsfall, men inte stoppa den.

Donald A. Henderson, MD, världens ledande auktoritet på smittkoppor, har beklagat bristen på smittkoppsvaccinstudier. “Tillförlitliga uppgifter är förvånansvärt få när det gäller vaccinationsskyddets effektivitet och varaktighet ” (Henderson, 1988).

Trots bristen på effektivitetsstudier, har vaccinförespråkare konsekvent gjort påståenden som om att smittkoppsvaccin fungerar otroligt bra. I sin bok om hur smittkoppor besegrades, gör Joel Shurkin, en vetenskapsreporter, det djärva påståendet att; “Vaccination med kokoppsvirus ger immunitet mot smittkoppor och gör det på ett säkert och enkelt sätt med nästan 100 procent effektivitet” (Shurkin, 1979) . Denna typ av svepande och storslagna påståenden förblev obestridda trots frånvaron av bekräftande vetenskapliga studier.

WHO (Världshälsoorganisationen) deklarerade år 1979 att smittkoppor har eliminerats från jorden genom den intensiva vaccinationskampanj som inleddes 1967. Men dessa propagandister utförde inga studier på effekten av vaccinet. De bara dokumenterade minskningen av smittkoppor. Andra sjukdomar har också försvunnit från jorden. Böldpest (digerdöden) som dödade 25 miljoner människor i Europa under åren 1347 till 1352, en tredjedel av Europas befolkning. Minnet av pesten har bleknat utan hjälp av vacciner. Tyfus och gula febern försvann från Nordamerika till följd av moderna sanitära åtgärder innan man utvecklat vaccin för dessa sjukdomar. Smittkoppor kan ha försvunnit av samma anledning.

En variant av smittkoppsvirus kan fortfarande vara vid liv och aktivt i världen och kan orsaka sjukdom och dödsfall hos människor. Påståendet att smittkoppor har eliminerats motsägs av många rapporter om kopp-virussmitta i Afrika idag. Sjukdomen har fått namnet humant ap-koppor eftersom viruset liknar ett poxvirus som finns hos apor i fångenskap 1958 (Mukinda et al., 1996). Humant ap-kopps virus finns i byar i centrala och västra Afrika, där det lätt överförs vid person-till-person-kontakt. Det orsakar samma symptom som smittkoppor och skiljer sig från smittkoppsvirus endast i sin proteinstruktur, en skillnad på några nukleoidsekvenser.

Fram till 1960-talet var det inte möjligt att särskilja olika koppvirus, och de fall som förr skulle ha benämnts som smittkoppor är nu benämnda ap-koppor eller kamel-koppor beroende på DNA-strukturen. Flera utbrott av mänskliga ap-koppor har inträffat sedan viruset först isolerades från människor i 1959 (Gipsen, 1976). Under 1996 har 71 fall rapporterats i Katako-Kombe område i Zaire med fyra dödsfall.

I en liten by på 346 invånare, har 42 fall rapporterats, däribland tre dödsfall (WHO, 1996). I december 1997 rapporterades mer än 500 fall av ap-koppor i Zaire. Det är möjligt att smittkoppor har gjort en comeback i denna avlägsna del av världen. Tydligen skyddar inte vaccination med vacciniavirus mot ap-koppor, eftersom 92 av 94 barn med ärrbildning i ansiktet orsakade av ap-koppor också hade ärr typiska för smittkoppsvaccination (Arita & Henderson, 1976).

Tre typer av studier har utförts för att utvärdera effektiviteten av smittkoppsvaccination. Den första är en enkel dokumentation av förekomsten av fall med smittkoppor och dödsfall i en population före och efter starten av obligatorisk vaccination. Det andra är ett register över antalet dödsfall orsakade av smittkoppor i de vaccinerade jämfört med ovaccinerade individer i en epidemi. Och den tredje åstadkoms genom att målmedvetet utsätta vaccinerade mot smittkoppor.

(1) Studier av smittkopps incidens

Ursprungligen utfördes studier för att visa effektiviteten av smittkoppsvaccin genom att jämföra förekomsten av sjukdomen före och efter införandet av obligatorisk vaccinering i en viss population. Således är denna typ av studie förenat med många problem. Temporära sjukdomar som smittkoppor, ökar och avtar från år till år, vilket gör det svårt att jämföra statistik över kort tidsperiod.

Alfred Wallace belyser tydligt detta problem i en pamflett och ifrågasätter den statistiska säkerheten vid mätning av smittkoppsincidensen. Under 1796 dog i London mer än 4 000 per en miljon invånare av smittkoppor, medan följande år bara 800, och året därpå (1798) över 3 000. Återigen, år 1870 dog mindre än 100 per miljon invånare, medan år 1871 dog ungefär 300, och 1872 ca 2 500.

Således, ökar och minskar siffrorna så tvärt och så oregelbundet att genom att redovisa en period på ett par år och en annan period med ett par andra år, kan man visa en ökning eller en minskning beroende på vad man vill bevisa (Wallace, 1904) .

Wallace rekommenderade att man skulle analysera statistik över långa tidsperioder och med hjälp av stora populationer. En studie av smittkoppsincidens i Sverige granskade man statistik för en period på mer än hundra år före och efter den obligatoriska vaccinationen. Under perioden mellan 1774 och 1801, före vaccinationen var dödligheten i smittkoppor 1 973 per en miljon invånare i Sverige. Efter att vaccination infördes 1802-1816, var dödligheten 479 per miljon. Efter den obligatoriska vaccinationen påbörjats 1817 till 1879 var dödligheten 181 per miljon. (Shurkin, 1979).

Denna nedgång i smittkoppor i Sverige verkar imponerande, men andra faktorer än vaccination kan ha bidragit till statistiken. En sådan stadig nedgång i sjukdomsfrekvens för smittsamma sjukdomar kan också bero på förbättrad sanitet och andra åtgärder för folkhälsan. Vaccinkritiker föreslår att man bör göra en översyn över frekvensen av andra smittsamma sjukdomar, för att se om de följer samma mönster som en sjukdom som det finns vaccin för. I Storbritannien minskade incidensen av livshotande barnsjukdomar stadigt under eran före vaccin och antibiotika.

 USA-mortalityrates

Var och en av dessa sjukdomar har minskat från 88 till 99 procent under denna period. Nedgången kunde i allmänhet hänföras till förbättrade levnadsvillkor och sanitet (McBean, 1957).

Under smittkoppseran, kom och gick epidemier och slog till med obeveklig kraft i några år och höll sig helt lugn andra år. När smittkoppor dött ut, hävdade vaccinentusiasterna att man segrat över smittkoppshotet. Om smittkoppsfallen ökat skulle de skylla på brister på vaccinationerna.

Historien om smittkopporna i Egypten är ett typexempel. Obligatorisk smittkoppsvaccination infördes 1890. Men täckningen blev aldrig fullständig. Under en epidemi år 1919 uppstod totalt 7895 fall av smittkoppor, följt av 3 004 år 1920. Mer än 5,5 miljoner människor vaccinerades under denna epidemi. Därefter under år 1921 minskade antalet smittkoppsfall till 92.

Nationernas förbunds Månadsrapport för 15 oktober 1929 tillskrivs detta märkliga ras i smittkoppsinsjuknande med de förnyade vaccinationsinsatserna. Fem år senare slog en annan epidemi till. År 1926 inträffade totalt 2 677 smittkoppsfall i med 544 dödsfall, trots den tidigare vaccinkampanjen. Den här gången påstås det att mer än 14,6 miljoner doser vaccin givits (i en befolkning på mindre än 14 miljoner människor). Nationernas Förbund har meddelat att sedan 1930 har förekomsten av smittkoppor reducerats till endast 14 fall.

Smittkoppor förklarades nästan utrotade. Men år 1932 slog en annan smittkoppsepidemi till i Egypten, trots fortsatt obligatorisk vaccination av alla barn. År 1934 hade smittkoppor krävt 7 650 insjuknade och 1 373 dödsfall. Denna varierande frekvens av smittkoppor från år till år var typiskt för den tiden. Den nästan allomfattande vaccineringen av befolkningen i Egypten var ett dystert misslyckande.

(2) Vaccinerade jämfört med ovaccinerade

Smittkoppor uppstår i fullständigt vaccinerade befolkningar. Dödsfall bland barn i smittkoppor har inträffat i samhällen där 100 procent av barnen nyligen vaccinerats. Men kontrollerade studier som jämför vaccinerade och ovaccinerade är notoriskt frånvarande. Tre rapporter i modern tid ger vissa jämförelser av smittkoppssjukdomen bland personer som tidigare vaccinerats mot de ovaccinerade.

En oroande rapport var undanstoppad i British Medical Journal 1928, som visade att dödligheten i smittkoppor var signifikant högre hos personer som tidigare hade vaccinerats än hos dem som var som ovaccinerade. Det stämde för smittkoppor hos personer över 15 år under åren 1923 till 1926 i Storbritannien. “Totalt för dessa år inträffade 11 019 fall, 4010 var bland de vaccinerade och 13 dödsfall – en dödlighet på 0,3 procent – och 6915 fall inträffade bland de ovaccinerade med 4 dödsfall – en dödlighet på 0,06 procent. Det vill säga, att dödligheten bland vaccinerade var fem gånger så stor som bland ovaccinerade fall “(Garrow, 1928).

Inget tillfredsställande svar hittades på denna uppenbara skillnad från vaccinförespråkarnas påstående om minskad dödlighet.

En källa noterade att Tyskland hade en mycket högre vaccinationsgrad än England, men en högre dödlighet i smittkoppor, vilket tyder på att vaccinet ökade dödligheten (Parry, 1928).

En noggrann genomgång av samtliga smittkoppsfall som inträffat i Nordamerika och Europa under perioden mellan 1950 och 1971 visade att de som tidigare hade vaccinerats hade en lägre dödlighet än de som aldrig hade vaccinerats. Av de 680 smittkoppsoffren under den perioden, hade 79 aldrig fått vaccin och 41 av dem dog (52 procent). Av de 70 personer med smittkoppor som vaccinerades under de föregående 10 åren, dog bara en (1,4 procent).

De människor som vaccinerats 20 år före exponering hade bara en dödlighet på 11 procent. Intressant nog, var antalet smittkoppsoffer som aldrig erhållit vaccin (79 totalt fall) nästan lika med antalet fall som hade vaccinerats under de föregående 10 åren (Mack, 1972).

Resultaten från denna studie tyder på att smittkoppsvaccin signifikant avsevärt minskar dödligheten i förvärvad smittkoppsinfektion, även om det inte förhindrar sjukdomen hos dessa människor. Denna enda undersökning nämns ofta som ett bevis på att vaccinet minskar dödsfall i smittkoppor. Smittkoppsvaccinering är absolut ingen garanti för att inte smittas av sjukdomen. Under en epidemi i Indien (1953) hade 80 procent av personerna som fått smittkoppor vaccinerats en gång tidigare och 50 procent hade vaccinerats två eller tre gånger tidigare. (Kempe, 1960).

Inga av smittkoppsfallen hade vaccinerats under de senaste 12 månaderna. Som ett resultat av detta vaccinmisslyckande, rekommenderar författaren årlig vaccination mot smittkoppor under epidemiperioder. I båda dessa rapporter, visade det sig att vaccination som följer efter exponering för smittkoppor inte förhindrar sjukdom eller dödsfall. I den europeiska studien, fanns det en 30 procents dödligheten bland dem som fick vaccinet kort efter exponering. I den indiska studien, fick mellan 10 och 40 procent av människorna som fick vaccin inom fyra dagar efter exponering ändå smittkoppor.

(3) Utsätta vaccinerade för smittkoppor

Förmodligen är den mest störande och bisarra sidan av vaccinationsnitet en experimentell metod som utfördes av tidiga vaccinentusiaster. Läkare utsatte medvetet nyligen vaccinerade barn för smittkoppor för att kunna bedöma om vaccinet var skyddande. Kanske de motiverade detta experiment genom att intala sig att detta skulle kunna spara liv. Men att sätta ett barns liv på spel i ett medicinskt experiment trotsar den hippokratiska eden och alla etiska riktlinjer.

Edward Jenner var den förste att genomföra ett sådant experiment. Den 14 Maj 1796 tog Jenner var från ett kokoppssår från handen på en mjölkerska och satte in i ytliga snitt som han hade gjort på armen på en åttaårig pojke. Pojken utvecklade som förväntat influensaliknande symtom. Sex veckor senare tog Jenner var från smittkoppor och på liknande sätt införde detta i nya snitt för att se om pojken fick smittkoppor. Ingenting hände och Jenner antog att pojken nu var immun mot smittkoppor. Med detta experiment startade han sin lukrativa i vaccineringskarriär. Sex år senare genomförde Benjamin Waterhouse, en läkare från Boston, ett skrämmande experiment på 32 barn. Den 16 augusti 1802 vaccinerade Waterhouse 19 pojkar från fattighuset i Boston. Flera månader senare ympade han 12 av dessa pojkar med material från aktiva smittkoppor. Ingen av dem fick smittkoppor. För att bevisa att smittkoppsmaterialet verkligen var verksamt ympade han två andra pojkar, som tidigare inte hade haft någon känd exponering för smittkoppor med samma var. Båda pojkarna utvecklade kraftiga typiska utbrott av smittkoppor. Som sista steg tog tog Waterhouse var från smittkoppor från dessa två pojkar och ympade detta på alla de ursprungliga 19 försökspersonerna. Han placerade dem i samma rum med de två som led av smittkoppor. Alla bodde tillsammans i 20 dagar. Ingen i gruppen fick smittkoppor. Baserat på det rykte som han fick från detta experiment, försökte Waterhouse sedan etablera monopol på vaccinproduktion och försäljning i Boston och han attackerade annat vaccin och andra läkare för att vara falska. Hans dominans på vaccinmarknaden misslyckades slutligen (Blake, 1957, Shurkin, 1979).

Sammanfattning

Smittkoppsvaccin mötte ett våldsamt motstånd under det första århundradet efter dess införande. Vaccinets misslyckade under epidemier bland fullständigt vaccinerade populationer bidrog inte till allmänhetens förtroende. Det tidiga vaccinet var notoriskt opålitligt på grund av produktionsproblem, brist på kylmöjligheter och icke-sterila tekniker som spred andra dödliga sjukdomar genom vaccinserum och nålar. Farorna med biverkningar, sjukdomsspridning genom vaccination och ineffektivitet att förhindra epidemier gjorde att vaccinet upplevdes mindre attraktivt.

Förorening av vacciner med virus och bakterier är fortfarande ett problem i modern tid. De senaste studierna av smittkoppsvaccinets effektivitet är inte lugnande. Det finns rikligt med bevis för att vaccination inte förebygger smittkoppor.

Epidemier har skett i helt vaccinerade befolkningar. Individuella smittkoppsfall inträffar lika lätt bland vaccinerade som ovaccinerade och i motsats till officiella uttalanden, förebygger inte vaccinering sjukdomen om den ges strax efter exponeringen.

En studie däremot, tyder på att vaccinet kan minska antalet dödsfall i smittkoppor.

Trots att offentliga institutioner för folkhälsan fortsätter att tala om framgången med vaccinet och dess betydelse för sjukdomens utrotande, finns det lite bevis för att motivera påståendet att vaccinet har någon effekt på sjukdomsfrekvensen. Tyvärr finns det inget sätt för någon att värdera huruvida vaccinet verkar preventivt eftersom smittkoppssjukdomen inte längre finns.

Den engelska versionen finns tillgänglig här

Text: Randall Neustaedter OMD/Översättning: Margareta Lundström

 

Översättarens kommentarer:

SV40 är en förkortning av Simian vaculating virus 40 eller Simian virus 40. Ett polyomavirus som förekommer både hos apor och människor. Som alla polyomavirus är SV 40 ett DNA-virus som har en potential att orsaka tumörer, men som oftast stannar på ett latent infektionsstadium. SV40 blev ett högst kontroversiellt ämne när det avslöjades att millioner människor hade blivit exponerade för viruset efter att ha erhållit kontaminerat poliovaccin (Wikipedia).

Vill man veta mer om hur detta vaccin framställdes och alla otroliga omständigheter kring detta så kan jag rekommendera boken; ”Dr Mary’s Monkey, How the unsolved murder of a doctor, a secret laboratory in New Orleans and cancer-causing monkey viruses are linked to Lee Harvey Oswald, the JFK assassination and emerging global epidemics.” Av Edward T. Haslam

 

Läs mer:

Smallpox Vaccine: Origins of Vaccine Madness

“Herd immunity” The flawed science and failures of mass vaccination

Share
Comments Off.